Grilla kött
Idag är det grillfest med familj plus några nära och kära. En av de nära och kära är nyss hemkommen från USA. Det är helt perfekt, jag hoppas att hon ska kunna ge mig bra svar på alla de frågor jag velat ha svar på angående livet där. Jag vill att hon ska göra mig klokare, jag vill att jag ska kunna åka hem från grillfesten och känna att detta kommer bli skitbra.
För övrigt är jag något besviken på Petter som person nu. Han har nu börjat censurera mina kommentarer i hans blogg. Ändå har jag varit noga med att inte påpeka några språkliga fel, eller klaga på att hans inlägg är så krystade och aldrig från hjärtat. Det enda jag gjort är att jag gav honom tips om vad han skulle kunna blogga om, för det behövde han tydligen hjälp med. Och som en god värmlänning ville jag förstås göra en god gärning för en annan liten värmlänning som beviserligen kommit vilse i livet. Jag gav han tipset att fortsätta på utslagen bana, för därifrån fanns det bara en väg, och det var uppåt. Att lilla Petter tagit åt sig av mina ord det är hans fortsatta bloggande ett bevis på, men jag finner det synd att han inte vill låta sina hängivna läsare få veta vartifrån han fick kraft att fortsätta. Nu väntar bara jag och Petter på att det ska börja röra sig uppåt också, eller, nä, bara Petter faktiskt. Jag har fått nog av honom nu, han är för otacksam för att jag ska kunna fortsätta arbeta med honom.
Hör du det, Petter!? Jag slutar!
För övrigt är jag något besviken på Petter som person nu. Han har nu börjat censurera mina kommentarer i hans blogg. Ändå har jag varit noga med att inte påpeka några språkliga fel, eller klaga på att hans inlägg är så krystade och aldrig från hjärtat. Det enda jag gjort är att jag gav honom tips om vad han skulle kunna blogga om, för det behövde han tydligen hjälp med. Och som en god värmlänning ville jag förstås göra en god gärning för en annan liten värmlänning som beviserligen kommit vilse i livet. Jag gav han tipset att fortsätta på utslagen bana, för därifrån fanns det bara en väg, och det var uppåt. Att lilla Petter tagit åt sig av mina ord det är hans fortsatta bloggande ett bevis på, men jag finner det synd att han inte vill låta sina hängivna läsare få veta vartifrån han fick kraft att fortsätta. Nu väntar bara jag och Petter på att det ska börja röra sig uppåt också, eller, nä, bara Petter faktiskt. Jag har fått nog av honom nu, han är för otacksam för att jag ska kunna fortsätta arbeta med honom.
Hör du det, Petter!? Jag slutar!
Skicka en kommentar
