Sedan igårkväll har jag och Björn haft svårt att sluta hi-fiva och skratta. Kvällen började lugnt hemma hos Björns föräldrar (i Karlstad), som för övrigt har världens Gudfadern-tomt vilken de spontant smällde upp i början av sommaren. Kostym-grillfest är med andra ord från nu inbokat. Efter att ha förberett oss för en lång kväll åkte vi in till stan och inväntade K som skulle anlända med tåg ca 20.00.
En kort sväng förbi hotellet följdes upp med en tripp till Terassen (Nöjesfabrikens uteservering). Väl där tog vi sikte på baren med ens, och döm om vår förvåning, när bartendern är en gammal klasskompis från högstadiet.
En varsin Vanilla Sky senare känner vi oss redo att fortsätta mot Nöjesfabriken, och briljera i bowling. Man skulle lite skämtsamt kunna säga, att det här med bowling, är lite grann som, analsex. Kloten svingas fram och tillbaka, och sen faller vita käglor.
F, som aldrig bowlat förut vann över oss alla, trots att jag maniskt följde bowling-bibeln, The Big Lebowski, och drack White Russian.
Nu var det dags för elddopet, det som skulle bestämma exakt hur mycket bättre ställe detta var än Bryggan hemma i Arvika. Long Island Ice Tea. Och ja, vad kan man säga, här fick vi faktiskt redigt med sprit i glaset och allt blev rätt, precis som med de tidigare drinkarna vi blivit serverade under kvällen.
Så där sitter vi i en soffa och smuttar på våra, inte fullt straighta, drinkar. Helt plötsligt slås vi av en briljant idé. "Vi säger åt DJ:n att spela Haddaway - What is Love, sen ställer vi oss på scenen och diggar precis som Will Ferrel, Chris Kattan och Jim Carey!" "Hela låten!" Efter en tids övertalning går tillslut den Gotländske DJ:n med på att spela låten (han var extremt dryg och osamarbetsvillig, som om han bott på någon jävla ö hela livet).
Låten går igång och vi placerar oss hastigt på scen. Slickar fingrarna och ordnar frisyrerna. Dags att digga. Ett tomt folkhav öser entusiastiska skrik av trånande över oss. Vi är klubbens okrönta kungar. Personalen står mållösa och stirrar på vad de priviligerats med att få bevittna.
What is love?
Baby don't hurt me
Don't hurt me, no more
Baby don't hurt me
Don't hurt me, no more
Ljusen blinkar, musiken dunkar och våra huvuden rör sig taktfullt fram och tillbaka i symbios med låtens beat. Våra flin mäter transatlantiska mått, och känslan av att man hoppat tillbaka 15 år i tiden är så stark att jag kan svära på att en tjej gick runt i jeanskavaj och hår stort som hela hennes överkropp.
När vi precis börjar känna att det inte kan bli bättre, så marscherar två tjejer bestämt över dansgolvet och upp till scen med oss. Och som vi dansar! Spasmliknande kroppsryck och flängande armar, i kombination med den obligatoriska fram- och tillbaka-rörelsen av pelvis. Needless to say, så har vi snart lyckats skrämma bort de stackars flickorna. Men, låten är inte slut än, det är nästan häften kvar, så vi står som cementerade i scenen kvar och diggar in i det sista.
När låten tillsist når sitt slut hoppar vi självsäkert av scenen, hi-fivar och skriker "that was so awesome!".
Roligast med det hela är nog dock att en annan vän, också med namnet Björn, i samma stund som vi gick upp på scen, drog upp sin mobil och filmade det hela! Release To Be Announced.
Jag måste bara berätta en till rolig sak från kvällen, sen sätter vi punkt för detta inlägg. Det var som så att vi senare på kvällen satt och drack vid några bord i en av klubbens barer. Efter en stund kommer ett tåg med flickor och sätter sig vid borden bredvid, vi lägger alla märke till hur en av dem inte riktigt passar in med de andra. Efter en stund kommer den annorlunda tjejen fram till oss, och frågar lite uppjagat om någon av oss har tuggummi. Lite som om det vore världens undergång annars. Hon får sig ett tuggummi och småspringer sedan tillbaka till sitt bord, väl där ger hon försiktigt tuggummit till gruppledaren. Och där hade vi svaret på hur hon hörde ihop med dem, hon var deras slavinna.
