Allhelgonahelgen
Först och främst. Det är kul att jag har vänner. Det ska jag låta vara sagt innan jag fortsätter. Och för väldigt många skulle detta nog vara ett stort statustecken.
Fast, verkligheten är något mer dyster. Bakom dessa 10 olika konversationer döljer sig nämligen bara ett enda mantra. "Uppdatera bloggen". Och det får mig att fundera. Får Anders Gerdin mail med liknande meddelanden? "Hörru, Anders, uppdatera nyheterna!". Jag vet inte jag... Kvällspressen har givetvis kringgått problem med nyhetstorka med hjälp av kändisar. Har världen inte drabbats av någon smaskig katastrof kan man alltid skriva om att Paris Hilton hittat 25 cent och tappat bort en Tinkerbell. Värre än så är det inte för de där kufarna borta i Stockholm. Annat är det här i Arvika. Här finns det inga kändisar, bara lokala förmågor. Och det genererar inga auto-nyheter det inte. Nejdä.
Sådär. Nog med klagande nu. Alla helgons blodiga veckoslut har passerat. Jag och Marcus spenderade helgen med att i blodets- och ultravåldetstecken börja spela in en zombiefilm. Jodå. Komplett med skräckinjagande make-up och rasslande kedjor. På grund utav tidsbrist hann vi inte med att filma alla idéer vi hade.
Personligen är jag något besviken över att vi inte hann med att spela in en scen med ett gäng präster. Själva grundidén till den scenen var att fyra präster skulle samlas på en kyrkogård för att hålla vakt. Beväpnade med hagelgevär skulle de se till att de döda inte tar sig upp från sina gravar. Väldigt nyskapande, väldigt brutalt och ett väldigt aktuellt tema, får väl ändå tillskrivas idén. Det hela skulle få ett spektakulärt avslut. De döda reser sig givetvis från sina gravar. Tillslut är det så många zombies och så lite ammunition kvar att prästerna går över till plan B. De springer ut från kyrkogården och fram till ett träd, och därifrån spränger de hela krykogården. En riktig praktexplosion lyser upp natten och gravstenar flyger till höger och vänster. De fyra prästerna klarar sig utan några som helst skador där de står hukade bakom det lilla trädet.
Det blev som sagt inte filmat, men det vi väl filmade blev väldigt bra. Nu återstår bara att klippa ihop allt. Så nästa år kan jag fira Halloween med att titta på en egenkomponerad liten skräckis, bättre än så kan det inte bli.
Fast, verkligheten är något mer dyster. Bakom dessa 10 olika konversationer döljer sig nämligen bara ett enda mantra. "Uppdatera bloggen". Och det får mig att fundera. Får Anders Gerdin mail med liknande meddelanden? "Hörru, Anders, uppdatera nyheterna!". Jag vet inte jag... Kvällspressen har givetvis kringgått problem med nyhetstorka med hjälp av kändisar. Har världen inte drabbats av någon smaskig katastrof kan man alltid skriva om att Paris Hilton hittat 25 cent och tappat bort en Tinkerbell. Värre än så är det inte för de där kufarna borta i Stockholm. Annat är det här i Arvika. Här finns det inga kändisar, bara lokala förmågor. Och det genererar inga auto-nyheter det inte. Nejdä.
Sådär. Nog med klagande nu. Alla helgons blodiga veckoslut har passerat. Jag och Marcus spenderade helgen med att i blodets- och ultravåldetstecken börja spela in en zombiefilm. Jodå. Komplett med skräckinjagande make-up och rasslande kedjor. På grund utav tidsbrist hann vi inte med att filma alla idéer vi hade.
Personligen är jag något besviken över att vi inte hann med att spela in en scen med ett gäng präster. Själva grundidén till den scenen var att fyra präster skulle samlas på en kyrkogård för att hålla vakt. Beväpnade med hagelgevär skulle de se till att de döda inte tar sig upp från sina gravar. Väldigt nyskapande, väldigt brutalt och ett väldigt aktuellt tema, får väl ändå tillskrivas idén. Det hela skulle få ett spektakulärt avslut. De döda reser sig givetvis från sina gravar. Tillslut är det så många zombies och så lite ammunition kvar att prästerna går över till plan B. De springer ut från kyrkogården och fram till ett träd, och därifrån spränger de hela krykogården. En riktig praktexplosion lyser upp natten och gravstenar flyger till höger och vänster. De fyra prästerna klarar sig utan några som helst skador där de står hukade bakom det lilla trädet.
Det blev som sagt inte filmat, men det vi väl filmade blev väldigt bra. Nu återstår bara att klippa ihop allt. Så nästa år kan jag fira Halloween med att titta på en egenkomponerad liten skräckis, bättre än så kan det inte bli.
Skicka en kommentar
