Misslyckat gentlemannaförsök
Fem till sex dagar i veckan sitter jag morgon och kväll på tåget mellan Arvika och Karlstad, på väg till och från jobbet. Efter ca. ett år med denna rutin känner man igen vissa ansikten, även om man inte känner personerna. Personligen gillar jag att sova på tåget med musik i öronen för att få in mer sömn på dygnsschemat, så jag har ingen direkt ambition att utöka bekantskapskretsen just på tåget.
När jag kom fram till Karlstad imorse regnade det rätt rejält, som tur var hade jag paraply. När jag kom till övergångsstället var det rött, så jag och en annan från tåget stod och väntade. I mitt ständiga försök att bli en bättre människa erbjöd jag henne att dela paraply så hon inte behövde stå i ösregnet, när vi kom över vägen tackade hon mig och gjorde ett litet stopp, tyckte jag. Jag tog det hela som ett hejdå och att hon skulle gå iväg åt annat håll än framåt dit jag skulle, så jag vandrade på i lite mer rask takt än tidigare. När jag kommer till dörren och ska låsa upp ser jag hur hon går förbi mig, och inser att hon skulle åt samma håll. Jag inser snabbt hur konstig och otrevlig jag måste ha verkat. Fan, så mycket för att försöka vara gentleman.
När jag kom fram till Karlstad imorse regnade det rätt rejält, som tur var hade jag paraply. När jag kom till övergångsstället var det rött, så jag och en annan från tåget stod och väntade. I mitt ständiga försök att bli en bättre människa erbjöd jag henne att dela paraply så hon inte behövde stå i ösregnet, när vi kom över vägen tackade hon mig och gjorde ett litet stopp, tyckte jag. Jag tog det hela som ett hejdå och att hon skulle gå iväg åt annat håll än framåt dit jag skulle, så jag vandrade på i lite mer rask takt än tidigare. När jag kommer till dörren och ska låsa upp ser jag hur hon går förbi mig, och inser att hon skulle åt samma håll. Jag inser snabbt hur konstig och otrevlig jag måste ha verkat. Fan, så mycket för att försöka vara gentleman.
Skicka en kommentar
